Har varit i Stabbyskogen igen, vilken fin skog. Och hur kan Uppsala vara så förhatligt när det finns så mycket trevligt folk här. Har bara hunnit träffa mamma ännu men det var alltså tiptop. Men jag tror att jag har någonslags geografisk känsla i kroppen, en som säger mig att jag faktiskt är på en platt slätt långt bort ifrån havet. Jag känner det. Jag menar när jag sitter i Landskrona ser jag inte havet men jag vet. Jag vet att det är nära. Jag känner det. Och jag har varit på mer inlandsaktiga ställen än det här men då har det funnits berg. Vidder. Skogar. Inte det här dumma platta. Lurboskogen är som en jävla gryta, Stabbyskogen är ingen riktig skog. Men det är roligt att springa ett par varv i den (ni hör ju, två varv runt skogen, den är alltså liten) och benen går inte att stoppa, vill springa längre, hoppa över stock och sten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar