Att inte kunna jobba på ett jobb som inte på något sätt leder mot revolutionen. Det låter fåfängt. Men det är sant. Jag tycker om att höra någon plötsligt säga så.
Där ställer jag kaninen.
Där slutar livet ha tömmar att hålla i.
Där skiner solen.
Där skiner den för starkt.
Vet inte hur det ska gå med någonting men så ska det tydligen vara. Jag minns det inte själv, men han säger att jag planerade till punkt och pricka. Och försökte sprida läran. Jag skrattar och säger att i det här hushållet går det inte att planera ett jävla dugg. Men jag hör på mig själv och jag vet ju: Att jag är glad åt det.
Och han verkar se en skillnad som inte jag ser. Sen säger vi att det nog är så att vi känner varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar