Vara hemma

Jag tänker på tomaterna och hur det går för dem. Jag har ingen aning om det. Jag tänker att jag tycker om att det tjoas om att kaffet är klart eller att räkna stängda dörrar när man vaknar, tänka: ur dom dörrarna ska det komma människor, de vill ha kaffe, jag sätter på 7 koppar (för vi dricker nog 2 koppar del flesta av oss, men Sally bara en plus te) Och jag vill vara i Skåne där man inte bor i bara en stad utan i flera, det är bara att sätta sig på något tåg eller buss och åka, det är inte ens som en utflykt, det är som att ta sig till en annan del av stan. Jag vill gå ner och testa om man kan dricka morgonkaffe på den nya restaurangen, jag vill bara springa några minuter innan jag kommer till havet. Jag önskar att de jag känner här ska flytta dit. En av dem ska det, fick jag veta igår. Mycket bra. Ett helt år. Minst.

Spring som hinden

Har varit i Stabbyskogen igen, vilken fin skog. Och hur kan Uppsala vara så förhatligt när det finns så mycket trevligt folk här. Har bara hunnit träffa mamma ännu men det var alltså tiptop. Men jag tror att jag har någonslags geografisk känsla i kroppen, en som säger mig att jag faktiskt är på en platt slätt långt bort ifrån havet. Jag känner det. Jag menar när jag sitter i Landskrona ser jag inte havet men jag vet. Jag vet att det är nära. Jag känner det. Och jag har varit på mer inlandsaktiga ställen än det här men då har det funnits berg. Vidder. Skogar. Inte det här dumma platta. Lurboskogen är som en jävla gryta, Stabbyskogen är ingen riktig skog. Men det är roligt att springa ett par varv i den (ni hör ju, två varv runt skogen, den är alltså liten) och benen går inte att stoppa, vill springa längre, hoppa över stock och sten.

Idoler

När det är lätt att springa och det inte gör ont, när det finns kaffe och det smakar gott att dricka kaffe, då vet man i alla fall att det finns två saker som är enkla. Om så alla idoler. De är likadana hela tiden. Det är därför det inte går att bli kompis med sina idoler, det är därför man inte avgudar sina vänner även de blir popstars. Men Ken Stringfellow och John Auer harvar på med sina gitarrer och sina stämmor, Merete Mazzarella kom inte ihåg mig när jag träffade henne på ett seminarium men jag känner igen alla hennes ord i boken. Det är samma ord, samma ton som hon hade när hon var lärare. Och Nina Björk håller stilen. Alltid. Och då säger jag hej, skönt att ni inte vet vem jag är, fortsätt berätta, jag ska lyssna.

Sommarlov

Ingen skola mer det blir som det blir hanka sig fram eller leva på den stora foten. Har planterat ut två av tomatplantorna de växer så det knakar men de som är kvar inne blir lätt ledsna. Önskar duscha men hur ofta kan man duscha. Hur ofta kan man smutsa ner sig. Hur mycket kaffe kan man dricka. Hur många dagar har jag haft dom här strumporna. Många men inte så många. Tycker inte om att krama folk på rad säga till den ena efter den andra att vi ses och det var så kul att vi fick lära känna varandra. Fast det kanske var så. Orkar inte. Borde fira sommarlov. Är för trött? Vill Sanna ha jordgubbar imorn? Känner man då att det är sommarlov. Lite. Kanske. Man får väl ta dom medel man har.

Planeringen

Att inte kunna jobba på ett jobb som inte på något sätt leder mot revolutionen. Det låter fåfängt. Men det är sant. Jag tycker om att höra någon plötsligt säga så.

Där ställer jag kaninen.
Där slutar livet ha tömmar att hålla i.
Där skiner solen.
Där skiner den för starkt.

Vet inte hur det ska gå med någonting men så ska det tydligen vara. Jag minns det inte själv, men han säger att jag planerade till punkt och pricka. Och försökte sprida läran. Jag skrattar och säger att i det här hushållet går det inte att planera ett jävla dugg. Men jag hör på mig själv och jag vet ju: Att jag är glad åt det.

Och han verkar se en skillnad som inte jag ser. Sen säger vi att det nog är så att vi känner varandra.