Jag har bott i Svinalängorna när jag bodde i Ystad. Jag tycker om boken. Mamma köpte den som hörbok till mormor dessutom. Så vi försökte lyssna jag och mormor. Hon hade svårt att koncentrera sig. Sen dog mormor, sen fick jag hörboken. Jag lyssnade på den och tänkte på mormor när jag bodde i Svinalängorna. Nu sitter jag på tåget mellan Landskrona och Malmö. Mittemot mig sitter en relativt ung man med en katt i en kattbur. Han läser boken och jag vill säga till honom att jag tycker att det är bra. På andra sidan gången sitter två medelålders kvinnor som jag stör mig ganska mycket på. De kan inte se vad mannen läser. De säger att de ska gå och se Svinalängorna på bio ikväll, eller den ena ska det i alla fall. Men boken var inte alls bra, säger de. Den hade ett fruktansvärt dåligt språk, tycker de. De kan inte förstå hur den kunde få Augustpriset. Men filmen ska vara bättre tydligen. Sen fortsätter de att raljera lite och jag vet att mannen hör. Han måste höra. Det är spännande att vi alla har Svinalängorna i huvet på ett eller annat sätt. Mannen ringer ett samtal. Han säger att det är Birger som pratar. Han heter Birger om han inte ljuger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar