Den här yllefilten

Jag satt och försökte ge en finsk kvinna att dricka i värmen. Hon sa en massa saker som jag inte förstod och jag tänkte att det antagligen handlade om att hon inte alls ville dricka men jag tänkte att hon dör ju annars och trugade vidare.

En kvinna ur den ordinarie personalen kom in men vände nöjt när hon såg att jag redan var där. Hon hade väl också tänkt vattna. Sen kom hon alldeles strax igen, glatt leende. Hon sa "Vet du att hon är hundra år. Hon fyllde förra oktober. Nu är hon snart hundraett." personalkvinnan började rota bland hundraåringens bolstrar, som låg på en stol, och fick fram en stor ljusgul filt. "Den fick hon av folkpensionen när hon fyllde. Det är en yllefilt"

Så går det till i det här landet.

Ken Stringfellow spelar för Helsinkis gamla popkids

Till slut stod jag så nära att vi var mittemot. För han stod på golvet när han spelade. Och mellan varje låt funderade han på vilken nästa skulle bli. Så jag behövde bara börja mig fram och säga i normal samtalston om han inte kunde ta något från Dear 23. Det kanske var länge sen? sa jag. Jo det var det. Men det gick visade det sig. Fast jag nästan hade skämtat. Och rysningar på rysningar när han börja spela:

Isn't it nice how things resolve
To test your will would take the skill of crazy ants
You fit your mind into smaller and smaller jars
You find them clutching the last straw
As if it's worth the worse for wear and tear you look
But why try to understand someone that you don't even know
Even though he brought you up, beat you up,
Shut you up when you cried ?

And now you avoid parties
Because they remind you
Of someone who you used to know
Pretty soon you'll want to avoid yourself
A popular phrase from the same year
Would draw no tears save for the fears of looking back
You find you hide for weaker and weaker reasons
The battle you lost in the mirror
Earned you no thanks but wooden planks were soon withdrawn
And you couldn't run away even if you tried
And you tried and you cried 'cause you knew that laying flat
In your parents' car

And now you avoid fathers
Because they remind you
Of someone who you used to know
Pretty soon you'll want to avoid your own
And now you're finally on your own
You draw your choices from the voices you despise
You find you're drawn to tighter and tighter circles
Flashbacks, flashes forward
You are insane though you have gained such wide appeal
And all the car rides, cheap insides, laughter at the right people
At the right time at the right line in the right frame of mind

And now you avoid thinking
Because it reminds you of someone you used to know
Pretty soon you'll only think about yourself

Hemmet här

Så lätt man blir hemma. Detta är mitt hem helt tydligt nu fast jag snart ska åka och fast jag hatar korridoren utanför rummet. Buss 68 är min buss och Kvarnbäckens sjukhus är min arbetsplats. Fast inte riktigt. Jag jobbar ju inte på riktigt. Tallarna utanför fönstret är definitivt mina och Vik-Vanda å- Rönnbacken-Hem är min springrunda.

De som är lika sentimentala

Jag lovade att jag skulle vänta på dom på gayklubben men jag smet. Jag har längtat i veckor efter att få dansa för musikens skulle, inte för dansandet i sig. Så jag snokade reda på popklubben och publiken var förstås outhärdlig förutom skumma halvgamla mannen i för stor Curetröja och mössa. Men jag kan inte låta bli att bli lycklig över Panic, Boys dont cry, Girls on film och en och annan Streets-låt. Och när Sabotage med Beastie boys kom, då hoppade dom som galna på scenen. Nittiofem procent nostalgi och sentimentalitet säkert.

http://www.youtube.com/watch?v=9GkVhgIeGJQ

Andra personers favorithållpatser

Maria tycker bäst om "Kampen". Men hon vet ju inte hur där är. Efter självanalys har jag kommit fram till att mitt gillande av olika hållplatser dels och kanske mest är beroende av hur namnet låter men också lite hur det ser ut när man stiger av där.

Hållplats långtborta

Det tar 1 timme och 4 minuter att åka från mig till hållplatsen Köklax. Men den finns.